Påsk?

Ja, det är i alla fall vad de kallar denna högtid.
Och så brukar man säga "Glad påsk!".
Fast med handen på hjärtat känner jag varken på mig att det är påsk eller att det är någon rolig påsk...

För mig känns påsk som en väldigt "onödig" högtid, nu förstör jag säkert för er som tycker den är väldigt viktigt men jag kan verkligen inte känna det.
Kanske är det för att jag inte har någon att fira med? Kanske är det för att vi inte har ett bord fullt med påskmat? Kanske är det för att det har varit precis som en vardag idag?
-Jag har ingen aning.

Fast jag skulle verkligen vilja fira påsk, så man liksom får den där påskkänslan.

Alla familjer åker hem till varandra och firar tillsammans, har roligt, man får träffa släkten, man skrattar & har roligt. Och här hemma sitter jag alldeles ensam på självaste påskafton med min hund och mitt påskägg (som jag t.o.m BAD mamma att gömma till mig för att försöka få lite påskkänsla). Det känns verkligen illa.
Det är väldigt ofta som jag önskar att jag befann mig i en annan familj. Där allt var så där lagom och bra liksom.

Det är inte sagt att man behöver fira påsk med familjen. De som inte gör det gör det med vänner istället. De festar tillsammans. Har kul. Dricker mumsmums och hoppar rundor. Har kul. Skrattar. Men på något sådant befinner jag mig heller inte. Det är inte så att någon har frågat mig om jag vill. I och för sig har inte jag heller frågat om jag får vara med. Fast blir man inte bjuden är man inte speciellt välkommen heller (oftast).
Äsch, det är väl fel på mig?

Aja, jag önskar i alla fall er där ute en glad påsk och hoppas ni har och får en fortsatt trevlig helg :)
Slänger in en liten söt kyckling (ser bättre ut så, inte sant?);


Ovanpå allt så har jag ätit alldeles för mycket idag.
SKÄRPNING DESSIRÉ!